Kapitel 15: Opiumhålan

Tillbaka i London försökte Dorian vara en bättre människa. Han slutade gå till opiumhålorna. Han undvek sina farligare vänner. Han försökte till och med göra en god gärning. Det fanns en ung byflicka som hette Hetty. Hon hade blivit förälskad i Dorian under hans vistelse på landet. Hon var oskyldig och ren. Tidigare hade Dorian förfört och förstört henne. Men den här gången hade han låtit henne gå. Han hade skonat henne från sitt fördärv. Han berättade för Lord Henry om detta vid middagen. 'Jag har bestämt mig för att vara god, Harry.' 'Jag lät byflickan behålla sin oskuld.' Lord Henry skrattade. 'Så ädelt av dig, Dorian.' 'Men säg mig, varför skonade du henne egentligen?' 'För att jag ville vara god.' 'Eller för att du njöt av känslan av att vara god?' 'Det är fortfarande bara en annan form av njutning.' Dorian var tyst. Hade Harry genomskådat honom igen? 'Förresten,' sa Lord Henry ledigt. 'Har du hört från Basil på sistone?' Dorians hjärta hoppade till, men hans ansikte visade ingenting. 'Nej. Jag trodde att han var i Paris.' 'Han kom aldrig dit. Ingen har sett honom.' 'Folk börjar prata.' 'Det är konstigt,' sa Dorian lugnt. 'Jag hoppas att ingenting har hänt honom.' Lord Henry ryckte på axlarna. 'Konstnärer försvinner ibland. De blir galna eller finner Gud.' 'Jag är säker på att Basil mår bra någonstans.' Dorian bytte snabbt samtalsämne. Senare den kvällen gick han hem ensam. Han tänkte på vad Lord Henry hade sagt. Hade han verkligen skonat Hetty av godhet? Eller var det bara fåfänga, en önskan att verka dygdig? Det fanns ett sätt att ta reda på det. Han gick upp till det låsta rummet. Han hade inte tittat på porträttet på veckor. Kanske hade hans goda gärning gjort det vackert igen. Kanske hade tecknen på synd bleknat. Han tände en lampa och drog tillbaka tyget. Han stirrade på målningen och ropade till. Porträttet var värre än någonsin. Ögonen var listiga och grymma. Munnen var vriden i ett hemskt leende. Det fanns något nytt i ansiktet nu. Ett uttryck av hyckleri. Porträttet kände sanningen. Han hade inte skonat Hetty av godhet. Han hade gjort det för sin egen fåfängas skull. För att känna sig ädel. För att låtsas att han var god. Porträttet kunde inte luras. Dorian satte sig ner framför den vidriga målningen. Han hatade det nu. Det var en ständig påminnelse om vad han hade blivit. Så länge porträttet existerade kunde han inte fly från sina synder. Det innehöll beviset för hans själ. Tänk om någon hittade det efter hans död? Alla skulle få veta sanningen om honom. Tanken fyllde honom med skräck. Det fanns bara en sak att göra. Han måste förstöra porträttet. När det var borta skulle han äntligen vara fri. Fri från det förflutna. Fri från skuld. Han såg sig om i rummet efter ett vapen. På bordet såg han kniven. Samma kniv som han hade använt för att döda Basil. Det verkade passande att använda den nu.

Chapter Summary

Comprehension Questions

Vilken god gärning berättar Dorian för Lord Henry om?

Vad antyder Lord Henry om Dorians goda gärning?

Hur ser porträttet ut när Dorian undersöker det?

Vad bestämmer sig Dorian för att göra efter att ha sett porträttet?

Vocabulary

Continue Learning