Myteriet

Långbåten landade på stranden nedanför mitt gömställe. Elva män klättrade ut och drog båten upp på sanden. Tre av dem var uppenbarligen fångar med bundna händer. De andra såg brutala och farliga ut och bar vapen. Jag insåg att detta inte var en räddningsgrupp utan ett myteri. Besättningen hade tagit över skeppet och tillfångatagit sina officerare. De skulle lämna fångarna här för att dö. Myteristerna spred ut sig över stranden och utforskade. De fann ön obebodd, eller så trodde de. Tidvattnet var lågt, och de bestämde sig för att vänta innan de gav sig av. Några av dem somnade i skuggan av träden. Jag såg min möjlighet och lade min plan. Jag smög närmare dit de tre fångarna satt ensamma. När ingen tittade viskade jag till dem på engelska. 'Var inte rädda,' sa jag. 'Jag är en vän som ska hjälpa er.' De blev chockade av att höra en engelsk röst från buskarna. En av dem, skeppets kapten, grät nästan av lättnad. 'Är ni en människa eller en ängel sänd från himlen?' frågade han. Jag berättade att jag var en engelsman som hade bott här i många år. Jag erbjöd mig att hjälpa dem om de gick med på mina villkor. De måste lyda mina kommandon medan de var på min ö. Och om vi lyckades måste de ta mig tillbaka till England. Kaptenen samtyckte omedelbart och tacksamt. Jag skar av deras rep och gav dem vapen från mitt förråd. Vi var nu fem: jag själv, Fredag och tre engelsmän. Vi smög oss på de sovande myteristerna. Kaptenen dödade två av de värsta männen som hade lett myteriet. De andra vaknade upp och fann gevär riktade mot sina huvuden. De övergav sig omedelbart och bad om nåd. Vi band dem och satte dem i min grotta som fångar. Men skeppet var fortfarande i de återstående myteristernas händer. Tjugosex fler män var ombord, och de hade alla vapen. Den kvällen blev männen på skeppet oroliga. Deras kamrater hade inte återvänt som förväntat. De avfyrade en kanon som signal och väntade. När inget svar kom skickade de en annan båt för att undersöka. Tio beväpnade män landade på stranden i mörkret. De hittade den första båten men inga tecken på sina vänner. De ropade och letade, men vi höll oss gömda. Jag använde Fredag för att göra ljud i skogen. Han ropade och lockade dem djupare in på ön. Männen blev separerade i den mörka skogen. Vi fångade dem i små grupper, en efter en. Några kämpade, men de flesta gav upp när de såg att de var i underläge. Vid morgonen hade vi fångat alla tio männen. Nu måste vi ta tillbaka själva skeppet. Några av de tillfångatagna myteristerna gick med på att hjälpa oss i utbyte mot nåd. Vi lastade in oss i båtarna under mörkrets skydd. Vi rodde tyst mot skeppet som låg för ankar. De återstående myteristerna väntade sig inga problem. De trodde att deras vänner återvände med nyheter. Vi klättrade ombord och anföll innan de kunde reagera. Striden var kort och blodig. Ledaren för myteristerna dödades av kaptenen själv. Resten kastade sina vapen och gav upp. Kaptenen stod på däcket av sitt skepp igen. Han avfyrade en kanon sju gånger som segertecken. Sedan kom han för att hitta mig och skakade min hand varmt. 'Herre,' sa han, 'där är ert skepp. Det är ert med all rätt.' 'Utan er hade vi alla varit döda eller strandsatta här.' Jag var överväldigad av den plötsliga förändringen i mitt öde. Tjugoåtta års ensamhet var på väg att ta slut. Jag hade ett skepp och en besättning att ta mig tillbaka till England. Jag kunde knappt tro att det äntligen hände. Men det fanns fortfarande saker att göra innan vi kunde ge oss av. Vi måste ta hand om fångarna och förbereda oss för resan. Och jag måste säga adjö till ön som hade varit mitt hem. Jag gick genom mitt läger en sista gång. Jag kände en märklig sorg vid att lämna denna plats som jag kände så väl. Men mitt hjärta var inställt på hemmet, och inget kunde ändra det.

Chapter Summary

Comprehension Questions

Hur många beväpnade män kom i den andra båten för att undersöka?

Vad hade hänt på det engelska skeppet?

Hur många gånger avfyrade kaptenen kanonen som segertecken?

Vad bad Robinson om i utbyte mot att hjälpa kaptenen?

Vocabulary

Continue Learning