Maria stod i dörröppningen till sin dotters sovrum. Rummet såg konstigt ut utan alla Emmas tillhörigheter. I går hade de kört Emma till universitetet, tre timmar bort. Emma var deras yngsta barn och den sista att lämna hemmet. Marias man, David, kom upp bakom henne. 'Det känns så tyst i huset nu', sa han mjukt. Maria nickade, oförmögen att tala. I tjugofem år hade deras liv kretsat kring deras barn. Nu, för första gången, var de verkligen ensamma. Den första veckan var den svåraste. Maria fortsatte att laga för mycket mat och glömde att Emma inte var där. David märkte att han stod vid fönstret vid den tid då Emma vanligtvis kom hem från skolan. De saknade båda ljudet av musik från hennes rum. En kväll satt Maria vid köksbordet och grät tyst. 'Jag känner att jag har förlorat mitt syfte', erkände hon för David. 'Att vara mamma var allt för mig.' David tog hennes hand försiktigt. 'Du är fortfarande en mamma', sa han. 'Men kanske kan du nu också vara Maria igen.' Hans ord fick henne att tänka. Vem var Maria innan hon blev mamma? Hon hade älskat att måla, men hon hade inte rört en pensel på flera år. Hon brukade skriva poesi, men det fanns aldrig tillräckligt med tid. Nästa morgon gick Maria till konstaffären. Hon köpte färger, penslar och dukar. Hon inredde en liten ateljé i Emmas gamla rum. Till en början kändes det konstigt att vara i det utrymmet. Men sakta började Maria måla igen. Hon målade soluppgången hon såg från sitt fönster. Hon målade minnen av sina barn när de var små. Hon målade sina drömmar för framtiden. David hade också svårt med förändringen. Han hade arbetat långa timmar i flera år för att försörja sin familj. Nu undrade han vad allt hade varit till för. Hans barn hade vuxit upp så snabbt. Han kände att han hade missat för många viktiga ögonblick. En lördag gick David inte till kontoret som vanligt. Istället bad han Maria att gå på en promenad med honom. De gick genom parken där de brukade ta med sina barn. 'Kommer du ihåg när Thomas ramlade av gungan?' frågade David. Maria skrattade åt minnet. 'Han grät i fem minuter, sedan bad han om glass.' De satte sig på en bänk och tittade på barnen som lekte. 'Jag har funderat', sa David långsamt. 'Jag vill minska mina arbetstimmar.' Maria tittade förvånat på honom. 'Verkligen? Men du älskar ditt jobb.' 'Jag älskar dig mer', svarade han. 'Vi tillbringade tjugofem år med att uppfostra våra barn.' 'Nu vill jag tillbringa tid med att lära känna dig igen.' Maria kände tårar i ögonen. De hade varit gifta i trettio år, men detta kändes som en ny början. Under de följande månaderna upptäckte de många saker tillsammans. De gick på en matlagningskurs och lärde sig laga italiensk mat. De gick med i en bokklubb och diskuterade berättelser varje vecka. De började åka på långa helgresor till platser de aldrig hade besökt. Maria visade David sina målningar, något hon alltid hade varit för blyg för att göra. Han var förbluffad över hennes talang. 'Varför berättade du aldrig för mig att du var så bra?' frågade han. Maria log blygt. 'Det fanns alltid något viktigare att göra.' Emma ringde varje söndagskväll. Hon berättade för dem om sina kurser, sina nya vänner och sitt liv på studenthemmet. Maria och David lyssnade noga på varje ord. De var stolta över att deras dotter höll på att bli en självständig ung kvinna. Vid jul kom alla tre barnen hem. Huset var fullt av ljud och skratt igen. Thomas tog med sin flickvän för att träffa familjen. Sophie meddelade att hon väntade barn. Maria grät av glädje över nyheten. Hon skulle bli mormor. Emma märkte något annorlunda med sina föräldrar. 'Ni två verkar lyckligare än jag någonsin har sett er', sa hon. Maria och David tittade på varandra och log. 'Vi har återupptäckt varandra', förklarade Maria. 'Det tomma boet gav oss en gåva vi inte väntade oss.' Efter helgerna åkte barnen igen. Men den här gången kändes huset inte tomt. Det var fyllt med Marias målningar och deras gemensamma minnen. Det var fyllt med planer för framtiden. En kväll satt Maria i sin ateljé och avslutade en ny målning. Den visade två fåglar i ett bo som tittade ut på världen. David kom in med två koppar te. 'Det är vackert', sa han och tittade på målningen. 'Är det vi?' Maria nickade och log. 'Boet är inte riktigt tomt', sa hon. 'Vi är fortfarande här, och vi är fortfarande tillsammans.' David satte sig bredvid henne och tog hennes hand. 'Jag är glad att vi har den här tiden tillsammans', sa han. 'De bästa åren kanske fortfarande ligger framför oss.' Maria lutade huvudet mot hans axel. Utanför fönstret gick solen ner och målade himlen i vackra färger. Det var början på ett nytt kapitel i deras liv. Och de var redo att skriva det tillsammans.
Swedish Story (B1)Det tomma boet
Denna B1 Svenska-berättelse är designad för mellannivå som lär sig Svenska. Den innehåller enkelt ordförråd och korta meningar för att hjälpa dig förbättra dina läs- och lyssningsfärdigheter. Klicka på valfritt ord för att se översättningar och höra uttalet.
About this story
När deras yngsta dotter Emma åker till universitetet, står Maria och David inför det tomma boet. Efter år av att fokusera på sina barn, återupptäcker de sig själva och varandra. Maria återvänder till målning, David minskar sina arbetstimmar, och tillsammans bygger de ett nytt kapitel i sitt äktenskap.
Translations in English
Linked wordUnderlined wordOther words
Comprehension Questions
4 questions
1
Vart åkte Emma som fick Maria och David att känna sig ensamma?
2
Vilken hobby återupptäckte Maria efter att Emma åkte?
3
Vilket viktigt beslut fattade David om sitt arbete?
4
Vilka spännande nyheter delade Sophie med sig av till jul?
Vocabulary
39 words from this story
